freakkinfeeling - dumpad

4 år senare - i april om jag ska vara helt ärlig.

Även 4 år som singel.

 

Jag har vuxit något ofantligt som person. Jag har pluggat som ett as och jobbat som ett djur.

Flyttat till Stockholm för att hemstaden inte egentligen har någonting direkt att erbjuda förutom fina vänner och familj, det räcker inte alltid hela vägen. Dejtat en del killar, men ingen som (änsålänge) har kunnat mäta sig med det jag söker hos en kille och framtida partner, till stor del mycket egenskaper som MrX faktiskt hade. Hunnit med att både såra och att bli sårad under dessa 4 år. Ingenting djupare som kan mäta sig med det jag redan har upplevt en gång.

 

Idag: Ny början i en ny stad. MrX är faktiskt helt som bortblåst, han är ett fint minne och en fin person som idag lever sambo med en ny tjej, en tjej som är 4 år yngre än jag själv. De uppdaterar lite överdrivet mycket "puttinuttigt" på facebook men jag bryr mig faktiskt inte. Det är ju egentligen bara min åsik - dessutom är den partisk.

 

Så jag kan kort och gott säga att självklart kan du komma över ditt livs kärlek. För även om jag inte har hittat mitt livs kärlek så vet jag att det i längden INTE var han. Det var aldrig menat.

 

Något som är helt sjukt är hur jag någonstans långt långt långt inne i mitt hjärta visste att vi inte skulle leva ihop för alltid, men den känslan som jag alltid blundade för. Idag letar jag efter rätt känsla, någonting som känns 100% ända in i maggropen. DET mina vänner är anledningen till varför jag är singel.

 

Jag hoppas jag har kunnat hjälpa eller underlätta för någon med mina ord och mina känslor. För meningen var egentligen bara att få skriva av mig - tills jag glömde bort att jag faktiskt har en blogg!

Jag är en ganska så känslig person. Och nej jag är inte så stark heller. Jag försöker vara så stark jag bara kan men det handlar snarare om att överleva än att leva. Trots att jag på utsidan inte gråter och visar min sorg gråter jag inombords. Igår hade jag gråten i halsen på jobbet hela dagen och idag har jag bara mått allmännt skitdåligt.  Det enda jag försöker orka med att hantera är mrX och mina känslor inför honom och att försöka komma över honom. Men bara för att jag inte till utsidan visar att allt är bra kanske folk bara antar saker. Och jag orkar verkligen ingen jävla drama just nu. Minsta lilla konflikt som uppstår håller på att äta upp mig inifrån och ut.

Jag känner hur jag håller på att brytas ner alltmer. Mitt psyke tar sjukt mycket stryk av att gå och grubbla. Snart orkar jag inte vara vaken mer.

Det har det senaste året för ofta kännts så himla skönt att bara somna in i evig sömn. Livsglädjen försvann för länge sen utan att veta varför. Att han lämnade mig gjorde att jag hamnade på botten, BOTTEN. Utan mina fina vänner hade jag troligtvis inte levt idag. Men fortfarande, trots att jag är så tacksam mot dem skulle det allra bästa vara att när jag nu somnar inte vakna upp. Det är alltför ofta som jag inte orkar med livets påfrestningar. Jag är som en liten prisessa som skulle vilja ta detdär giftäpplet. Only a true loves kiss could wake me up. The one who would never ever leave me.

Jag tror nästan att jag saknar allt med honom. Till och med det negativa just nu. Vi hade så himla många roliga stunder, ja han själv kategoriserar vårt förhållande som ett bra förhållande, "det har varit underbart men nu har vi vuxit ifrån varandra". Hur kan en sån sak hända?
Jag kände i varje litet hörn av min kropp att han var den rätta. Någon gång ibland hade jag mina tvivel då vi hade problem som byggdes på eftersom vi inte hittade sätt att lösa dem. Men jag tänkte alltid att bara man älskar varandra tillräckligt så kan man lösa dem. Men han kanske inte älskade mig tillräckligt?

Jag trodde att han skulle bli pappa till mina barn, han hade blivit en sån himla underbar pappa för övrigt. Det har jag sett. Aldrig har jag träffat någon som jag har kännt en sån enorm dragningskraft till någonsin, trots att jag haft killar förut och haft ett långt förhållande. Men denna dragning jag hade till honom var från en annan värld och det var verkligen kärlek från första ögonkastet. I somras var jag som nykär på nytt trots stt vi varit tilllsammans 3½ år och vi hade haft ett litet uppbrott nyligen. När jag ibland tänkte på honom och det vi hade var det nästan så jag fick fjärilar i magen för att han fick mig att må så himla bra. Dendär nyförälskelsen släppte aldrig riktigt helt taget inom mig. Det kom perioder då jag var som nyförälskad. Han var verkligen min familj, den jag anförtrodde precis ALLT, jag var honom trogen som ingen annan, jag kunde inte ens titta på nån annan kille utan att se en alldaglig liten fjärt medans vissa vänner kunde säga att andra killar vara snygga, aldrig jag, för jag kände aldrig så. Jag kunde inte det för att den enda jag någonsin hade ögon för var just han. Han var verkligen det finaste som fanns i hela världen.

Nu känner jag enbart besvikelse. Men jag kan inte sluta undra vad han känner för mig? Vad tänker han? Har det länge varit någon form av "one-way" relationship? När jag älskar på riktigt, då älskar jag så innerligt och hårt. Jag kanske håller fast och älskar för hårt? vad är det för fel på mig? varför vill han inte ha mig? Jag gav honom så enormt mycket kärlek och bekräftelse, mer än han behövde men jag gav honom ALLT. Jag tror nog inte ens att han inser det, eller uppskattar allt jag gjorde för honom. Även fast jag var självisk mot slutet - jag ville fortsätta ha all den kärlek han gav mig förr och jag behövde fortsatt bekräftelse, något han inte hade tid att ge mig..... Jag blev beroende av hans kärlek och hans närhet och hans sätt att visa att jag var viktig.

Jag har så mycket att bearbeta som tar alldeles för mycket av min tid. Jag saknar oss, det vi var, det vi hade.
Jag saknar till och med honom MED de sidorna jag störde mig på.

Jag är aldrig nöjd i ett förhållande - det finns alltid något som kan göras bättre. Jag vet att jag inte är felfri och jag behöver verkligen hjälp för att kunna gå vidare och kunna skratta helhjärtat.

Allting påminner om honom. Varje gång när jag åker till skolan ser jag gångvägen vi gick under "vår sista promenad" (då han gjorde slut) och jag blir varje gång lika nedstämd, vissa människor påminner om honom, hela mitt hem, visa meningar som folk säger. Jag undrar verkligen hur han känner inför mig. Jag kan inte sluta grubbla, jag måste veta, men han vill inte berätta mer än att han tycker det är jobbigt. Det hjälper mig inte det minsta. Jag vill veta om han saknar mig lika mycket som jag saknar honom.......... Men vad hjälper det egentligen? Jo det lilla hoppet som är det sista som överger människan.

Jag vill verkligen inte vakna upp ännu en tidig morgon, inte kunna somna för att jag saknar honom så mycket. Jag saknar det vi hade, den kärlek (jag trodde) som fanns mellan oss, när han kom in morgonpigg och väckte mig på olika mysiga små sätt.
Det sjuka är att han skulle sammanfatta vårt förhållande som ett bra förhållande. Vi hade det tufft ett tag. Men vafan liksom????

Jag saknar det vi hade... Innan allt blev så struligt. Jag skulle göra allt för att vrida tillbaka tiden.