leva...

Det har det senaste året för ofta kännts så himla skönt att bara somna in i evig sömn. Livsglädjen försvann för länge sen utan att veta varför. Att han lämnade mig gjorde att jag hamnade på botten, BOTTEN. Utan mina fina vänner hade jag troligtvis inte levt idag. Men fortfarande, trots att jag är så tacksam mot dem skulle det allra bästa vara att när jag nu somnar inte vakna upp. Det är alltför ofta som jag inte orkar med livets påfrestningar. Jag är som en liten prisessa som skulle vilja ta detdär giftäpplet. Only a true loves kiss could wake me up. The one who would never ever leave me.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0