freakkinfeeling - dumpad

Undrar om han tänker gå ut på krogen idag och ragga med sin singelkompis som e hos honom...
Jag pratade med honom idag för att vår gemensamma lägenhet skulle sägas upp. Han hade mage att försöka få mig fixa rubb och stubb. Hämta o lämna honom på tågstation för att han hade så mycket plugg och så skulle han ju ha besök till kvällen, skämtar du tänkte jag? Sen hade jag ingen bil, men då tyckte han att jag skulle cykla fucking över halva stan för att han skulle slippa åka ut till mig o säga upp den tillsammans.... Varför skule jag ta hänsyn till dina planer? Jävla miffo. Men eftersom jag hade full upp själv stod jag på mig vilket slutade med att jag fick förfalska hans namn och själv gå och lämna in uppsägningspapprena... Ärligt talat. Vad sysslar han med egentligen? Helt jävla stört!

Och nu ska han säkert ut på krogen och ragga medans man själv sitter här hos sina föräldrar som ett fån och inte har något annat att göra. Visserligen tycker jag att det är skönt att inte gå ut så why not lixom... Men om han skulle gå ut o hitta nån det kommer krossa mitt hjärta totalt... Kärlek är fan inte lätt. Man kan inte leva med killar men helst inte utan dem heller.

Hur ska jag hitta någon ny som är lika jäkla snygg, som har grymt sex med mig och som är mig trogen in i döden?

han puffade mig på facebook. Varför undrar jag? Vill han ha min uppmärksamhet?
Jag puffade honom säkert några månader sen så det borde han ju sett tidigare kan man tycka, varför puffar han mig nu när jag inte vill höra av honom?

Jag vägrar tro på att han älskar mig. Okej att han bryr sig om mig och vill mitt bästa, men det är inte kärlek att lämna och såra någon så djupt. Man lämnar inte en man älskar, det gör man bara inte........ det vägrar jag att tro på.

Om det inte vore för allt stöd jag gett honom och påtryckningar hade han aldrig varit här idag, och när han väl är här -  ja vad väljer han bort, den som stöttat och hjälpt honom dit han är idag. Själviskt? JÄVLIGT!

Min mor har ställt upp på mig så himla mycket trots att hon denna vecka har varit förkyld/sjuk, nyss hämtade hon mig från att jag hade varit på en fika med mina vänner. Hon satt och höll mig sällskap medan jag satt och grät fram tills Desperate började. Hon sa saker som att det är nog inte äkta kärlek och han förtjänar inte mig. Ta mig fan att han inte gör! Visst han uppskattar allt jag gjort för honom. Visar uppskattning genom att lämna mig när det blir för mycket? Not okey.

Jag har insett det att det e fan inte mig det är fel på. Det är honom. Okej att jag har mina egenheter och jag är inte felfri det ska gudarna veta, men älskar man någon så brutalt då ger man allt - och banne mig lite till, man ger inte bara upp och prioriterar sin fucking karriär framför kärleken. Det är i alla fall min romantiserade åsikt.

Jag sov hos mamma och pappa inatt igen. Det blir bara jobbigare och jobbigare att sova hemma med allt som påminner om honom.
Just nu försöker jag verkligen få in i mitt huvud att det inte kommer bli vi. Han har gjort det så klart och tydligt för mig nu så det är ingen tvekan. De kan inte bli vi längre och jag sörjer som om han vore död. Tårarna kan inte sluta rinna nu när dom kommit fram...
Jag har varit vaken sedan kl 6 och försökt sova, försökt att inte tänka på honom men allt jag kunnat tänka på är honom.

Jag vet inte hur jag ska leva mitt liv utan honom. Alla dessa minnen.... bra minnen dessutom...

Jag tror att jag äntligen har fått det avslut jag har velat ha rätt länge. Det satt djupt in och jag är så grymt sårad, arg, besivken, hjärtekrossad så det finns inte. Men nu vet jag - det kommer aldrig mer bli vi igen. Jag har inget som helst hopp kvar och jag känner mig bara så fruktansvärt ensam. Jag vet att jag har massa jättefina vänner som har stöttat mig nått enormt men jag kan inte låta bli att känna mig som den ensammaste människan i världen.
Nu ska jag helt plötsligt klara mig själv, bo själv, betala mina räkningar själv, vara ensam så fort mörkret faller på. Det värsta är att jag är så kär i honom och vill verkligen inte ha någon annan... Jag har gått ned 4 kg på lite över en vecka, och det är inte direkt så att jag har någon övervikt hängandes kring mig, utan nu är jag snarare början på mager- något jag hatar att vara.
Detta drabbar hela mitt liv, mina framtidsplaner och verkligen allt.

Jag sörjer nått brutalt. Det känns som att jag har misst honom i en dödlig  olycka - ännu värre- han vill inte leva med mig längre.

Vi mailade idag på FB, dumt av mig att skriva, men det är svårt att låta bli när man går och grubblar hela tiden. Han har verkligen bestämt sig. Han har verkligen sin egen syn på det hela och han vägrar trots att jag förklarar mig på vissa punkter att få någon form av förståelse. Han är så inrutad på att detta är det enda att göra. Han är ledsen över att jag har blivit sårad, de tro fan de. Och fösöker underlätta för mig hela tiden samtidigt som han undrar om det är så smart av honom att ha någon kontakt med mig.
Han går inte omkring och grubblar hela dagarnna, visst tänker han på det men han säger att han fösöker att acceptera det hela. Vad betyder det då? Är inte acceptans en form av förnekelse? Behöver man inte verkligen grunna sitt beslut när man har beakat varenda vrå av sitt känsloliv?
Jag undrar är inte äkta kärlek något skört och viktigast i hela världen att kämpa för?

Hur ska man glömma någon som fortfarande älskar en och jag känner likadant?
Hur ska man glömma när han visar att han bryr sig om mig men samtidigt säger att det var rätt att göra slut?
Hur lagar man ett brustet hjärta och tänker om? Tänker om på så vis att nu är jag ensam, när allt jag gör och allt runtomkring mig påminner om honom.
Hur ska man komma över någon som försöker stötta mig, är glad så länge jag har det bra när man själv känner att allt man önskar för honom är att han ska må så jävla dåligt att han inser att han har gjort fel?

Jag drömde att han kom tillbaka till mig. En vag dröm där jag hörde honom o han undrade vart jag var, jag svarade "här" och han kom och lade sig hos mig igen. Sen vaknade jag.

Jag har börjat tappa hoppet. Även om det vore så att han kom tillbaka, att han gjorde slut har sårat mig nått fruktansvärt. Vill jag någonsin bli såhär sårad igen? Nej. Tänk om...? Men som sagt jag har börjt tappa hoppet. jag skrev ett sms till honom o hoppades han hade det bra med sin far. o önskade pappan grattis. fick nån till svar typ att " det ska jag. han tackar så mycket;) och Glad påsk." Vadå glad påsk? Är det ett jävla skämt eller? Hur kan han önska mig glad påsk när jag sörjer? Sörjer inte han längre? Jag kanske gjorde det lättare för honom när vi pratades vid, inte att han skulle gå hem och tänka efter... Jaja det blir som det blir. Men jag tappar hoppet för var dag som går, det kanske är bra? När jag helt tappat hoppet är det jag som har makten. Men det är inte riktigt min grej att hålla på och "leka".

Sov som en jävla kratta inatt igen. Hos mina föräldrar på en madrass på "kontoret". Känner mig ju skapligt patetisk.

Jag sa även att jag aldrig tog hans hot om att "jag orkar snart inte mer, snart gör jag slut" på allvar. Tänk om jag hade gjort det? vad hade hänt då? Och jag berättade även att jag precis innan detta hände hade börjat tänka i banor om att flytta dit efter sommaren, han frågade varför jag inte sa något?
Jag sa åt honom att jag förstår varför detta hände nu och att jag tror att han behöver gå och prata med någon, och verkligen tänka efter vad han vill utav livet. Han såg ledsen ut och lyssnade på allt jag sa. Så därför tror jag att han har fått en del att tänka på. Han har inte ens berättat för sin pappa att det är slut och det har nu gått en vecka. Är det någon form av tecken på förnekelse? Eller rädsla för vad han ska säga?

Jag berättade för min familj efter 3 dagar, de var de sista jag berättade för och det gjorde så fruktansvärt ont att berätta men samtidigt skönt att få deras enorma stöd. Men nu ska mr X släppa bomben på deras påskkryssning. Jag tror inte han kommer ha en bra påsk. Känns bra att veta eftersom jag själv inte kommer ha det.

Tacka gud för att jag har haft så sjukt stöttande vänner under denhär processen. Det värsta är att jag vet att snart kommer jag bli jättejobbig att lyssna på då jag hela tiden går och ältar samma sak. Men kan man göra något annat när man snubblat såhär vid mållinjen? Vi älskar ju för fan varann. Varför kan inte det vara nog?

Jag lade mig klockan 24.00 igår, kanske till och med lite tidigare och vaknade vid 6. Har legat och grubblat på gårdagen, tänkt på om jag sa rätt saker igår till mr X.

Han sa ju definitivt rätt saker för att jag ska gå omkring och hoppas på att det ska bli vi igen. Trots att han även sa att han inte vill ge mig falska förhoppningar och att det var rätt att det tog slut eftersom vi haft det dåligt. Sen frågade jag honom vad han går omkring och tänker på där hemma, han försöker hålla sig sysselsatt och tänker var annat på om det var rätt att göra slut. Och han tycker att vi båda ska gå vidare, när jag frågade vad han menar med det, ska han gå vidare med nån annan tjej? Då blev han nästan förolämpad och sa att han verkligen inte har något sådant i åtanke. Dubbla budskap? ja.... Men han sa även att jag måste sluta hoppas och gå vidare...

Hur ska man tolka det? Jo att jag ska gå vidare, men hur fan ska jag göra det när vi båda älskar varann? Jag tror även att jag gav honom en del att tänka på när jag fick ur mina känslor. Det sjuka är att han ska jobba i samma stad som mig i sommar, varför tog han det jobbet? Han kunde ju hållt sig där borta...

Jag har nu varit vaken i snart 5 timmar i sängen och bara grubblat. Jag vet ingenting längre.
Jag har förlorat en enormt stor del utav mig och min identitet, vem är jag utan honom? Jag har ingen lycka i kroppen och så länge jag känner ett uns av hopp kan jag heller inte gå vidare. Är dock inte intresserad av att hitta någon ny heller, jag tror ju fortfarande att han var mitt livs kärlek...

Det värsta är att det kändes så jävla rätt att han var här hos mig, han kopplade in en grej i tv:n till mig och fixade balkongmöblerna och sa åt mig att njuta av balkongen. FUCK! På ett sätt kändes det bra att ha honom här men det krossade mig ännu en gång att han åkte. Dock inte fullt ut, jag fick se hur jävla dåligt han också mådde vilket kändes bra inom mig. Det gav också hopp. Vilket jag verkligen inte borde ha!

Gode gud, ge mig ett tecken på om det ska bli vi igen.