ältar ältar ältar
Jag sa även att jag aldrig tog hans hot om att "jag orkar snart inte mer, snart gör jag slut" på allvar. Tänk om jag hade gjort det? vad hade hänt då? Och jag berättade även att jag precis innan detta hände hade börjat tänka i banor om att flytta dit efter sommaren, han frågade varför jag inte sa något?
Jag sa åt honom att jag förstår varför detta hände nu och att jag tror att han behöver gå och prata med någon, och verkligen tänka efter vad han vill utav livet. Han såg ledsen ut och lyssnade på allt jag sa. Så därför tror jag att han har fått en del att tänka på. Han har inte ens berättat för sin pappa att det är slut och det har nu gått en vecka. Är det någon form av tecken på förnekelse? Eller rädsla för vad han ska säga?
Jag berättade för min familj efter 3 dagar, de var de sista jag berättade för och det gjorde så fruktansvärt ont att berätta men samtidigt skönt att få deras enorma stöd. Men nu ska mr X släppa bomben på deras påskkryssning. Jag tror inte han kommer ha en bra påsk. Känns bra att veta eftersom jag själv inte kommer ha det.
Tacka gud för att jag har haft så sjukt stöttande vänner under denhär processen. Det värsta är att jag vet att snart kommer jag bli jättejobbig att lyssna på då jag hela tiden går och ältar samma sak. Men kan man göra något annat när man snubblat såhär vid mållinjen? Vi älskar ju för fan varann. Varför kan inte det vara nog?
Jag sa åt honom att jag förstår varför detta hände nu och att jag tror att han behöver gå och prata med någon, och verkligen tänka efter vad han vill utav livet. Han såg ledsen ut och lyssnade på allt jag sa. Så därför tror jag att han har fått en del att tänka på. Han har inte ens berättat för sin pappa att det är slut och det har nu gått en vecka. Är det någon form av tecken på förnekelse? Eller rädsla för vad han ska säga?
Jag berättade för min familj efter 3 dagar, de var de sista jag berättade för och det gjorde så fruktansvärt ont att berätta men samtidigt skönt att få deras enorma stöd. Men nu ska mr X släppa bomben på deras påskkryssning. Jag tror inte han kommer ha en bra påsk. Känns bra att veta eftersom jag själv inte kommer ha det.
Tacka gud för att jag har haft så sjukt stöttande vänner under denhär processen. Det värsta är att jag vet att snart kommer jag bli jättejobbig att lyssna på då jag hela tiden går och ältar samma sak. Men kan man göra något annat när man snubblat såhär vid mållinjen? Vi älskar ju för fan varann. Varför kan inte det vara nog?
Kommentarer
Trackback
