freakkinfeeling - dumpad

Jag tror nästan att jag saknar allt med honom. Till och med det negativa just nu. Vi hade så himla många roliga stunder, ja han själv kategoriserar vårt förhållande som ett bra förhållande, "det har varit underbart men nu har vi vuxit ifrån varandra". Hur kan en sån sak hända?
Jag kände i varje litet hörn av min kropp att han var den rätta. Någon gång ibland hade jag mina tvivel då vi hade problem som byggdes på eftersom vi inte hittade sätt att lösa dem. Men jag tänkte alltid att bara man älskar varandra tillräckligt så kan man lösa dem. Men han kanske inte älskade mig tillräckligt?

Jag trodde att han skulle bli pappa till mina barn, han hade blivit en sån himla underbar pappa för övrigt. Det har jag sett. Aldrig har jag träffat någon som jag har kännt en sån enorm dragningskraft till någonsin, trots att jag haft killar förut och haft ett långt förhållande. Men denna dragning jag hade till honom var från en annan värld och det var verkligen kärlek från första ögonkastet. I somras var jag som nykär på nytt trots stt vi varit tilllsammans 3½ år och vi hade haft ett litet uppbrott nyligen. När jag ibland tänkte på honom och det vi hade var det nästan så jag fick fjärilar i magen för att han fick mig att må så himla bra. Dendär nyförälskelsen släppte aldrig riktigt helt taget inom mig. Det kom perioder då jag var som nyförälskad. Han var verkligen min familj, den jag anförtrodde precis ALLT, jag var honom trogen som ingen annan, jag kunde inte ens titta på nån annan kille utan att se en alldaglig liten fjärt medans vissa vänner kunde säga att andra killar vara snygga, aldrig jag, för jag kände aldrig så. Jag kunde inte det för att den enda jag någonsin hade ögon för var just han. Han var verkligen det finaste som fanns i hela världen.

Nu känner jag enbart besvikelse. Men jag kan inte sluta undra vad han känner för mig? Vad tänker han? Har det länge varit någon form av "one-way" relationship? När jag älskar på riktigt, då älskar jag så innerligt och hårt. Jag kanske håller fast och älskar för hårt? vad är det för fel på mig? varför vill han inte ha mig? Jag gav honom så enormt mycket kärlek och bekräftelse, mer än han behövde men jag gav honom ALLT. Jag tror nog inte ens att han inser det, eller uppskattar allt jag gjorde för honom. Även fast jag var självisk mot slutet - jag ville fortsätta ha all den kärlek han gav mig förr och jag behövde fortsatt bekräftelse, något han inte hade tid att ge mig..... Jag blev beroende av hans kärlek och hans närhet och hans sätt att visa att jag var viktig.

Jag har så mycket att bearbeta som tar alldeles för mycket av min tid. Jag saknar oss, det vi var, det vi hade.
Jag saknar till och med honom MED de sidorna jag störde mig på.

Jag är aldrig nöjd i ett förhållande - det finns alltid något som kan göras bättre. Jag vet att jag inte är felfri och jag behöver verkligen hjälp för att kunna gå vidare och kunna skratta helhjärtat.

Allting påminner om honom. Varje gång när jag åker till skolan ser jag gångvägen vi gick under "vår sista promenad" (då han gjorde slut) och jag blir varje gång lika nedstämd, vissa människor påminner om honom, hela mitt hem, visa meningar som folk säger. Jag undrar verkligen hur han känner inför mig. Jag kan inte sluta grubbla, jag måste veta, men han vill inte berätta mer än att han tycker det är jobbigt. Det hjälper mig inte det minsta. Jag vill veta om han saknar mig lika mycket som jag saknar honom.......... Men vad hjälper det egentligen? Jo det lilla hoppet som är det sista som överger människan.